Ovärdigt att barn till våldsutsatta kvinnor inte kan gå i skolan

Kvinnor och barn som utsätts för mäns våld i nära relation finns i hela vårt avlånga land, från Kiruna i norr till Trelleborg i syd. Mölndal är givetvis inget undantag. Fler än 200 000 barn i Sverige upplever årligen våld i det egna hemmet – där de ska vara som allra tryggast.

LÄS MER:Efter 40 år som lärare – nu har Ewa sina sista klasser

Forskning visar tydligt vad dessa barn behöver. På kort sikt: skydd. På lång sikt: en fungerande skolgång. Trots detta saknar Mölndals stad, tillsammans med många andra kommuner, rutiner som säkerställer skolgången för barn som vistas på skyddat boende.

2019 uppgav bara drygt 25 procent av Sveriges kommuner att de har en skriftlig rutin som säkerställer dessa barns skolgång. En rutin som säger att om barnet inte kan gå kvar på sin tidigare skola ska beslut fattas om ny placering. En rutin som utgör ett stöd för professionella genom att specificera vilket ansvar socialtjänsten, skolan, det skyddade boendet och vårdnadshavare har. En rutin som gör skillnad i praktiken men också är värdefull på ett symboliskt plan – som visar att barn på skyddade boende (över 6 000 per år) finns och att de är lika viktiga som andra barn.

LÄS MER:Förslaget: Starta resursskola för elever som behöver extra stöd

I mitt arbete som barnsamordnare på kvinnojour träffar jag dessa barn och deras mammor dagligen. Barn och kvinnor som flytt in ett vakuum av vanmakt och sysslolöshet, där avsaknaden av skolplats blir ett hinder för att ta sig vidare i livet.

Utan skola och fritids kan mamman inte jobba och utan inkomst kan hon inte få en egen lägenhet. Okunskap om våld, om trauma och dess konsekvenser riskerar att leda till att mamman anklagas för skolvägran. Hon hotas om vite om hon inte ser till att barnen kommer till den skola där de gick innan de tvingades fly. En skola som ligger ett stenkast från det hem där våldet utövats. Det hem som hon flytt från för att skydda sina barn.

Utan skola tappar barnen viktiga rutiner, ett socialt sammanhang och en känsla av normalitet, där de för en stund får lov att vara barn som alla andra. Konsekvenserna av en avbruten skolgång på längre sikt är, enligt forskning, försämrade livsmöjligheter och ökad risk för psykisk ohälsa.

LÄS MER:Det behövs ett mobilförbud i skolorna

Hos mig väcker detta frustration och maktlöshet och jag kan inte göra annat än att försöka stötta. Vid ett tillfälle läste jag en bok tillsammans med några barn på vårt skyddade boende. Boken handlade om ett syskonpar som tvingats flytta till en kvinnojour. Läsningen väckte stort engagemang och gav barnen ovärderlig spegling i den situationen de befann sig. Men till deras stora förvåning fick bokens barn gå till skolan. Mamman vinkade av dem på morgonen precis som vanligt, precis som innan våldet tvingade dem att fly.

Med stora ögonen tittade de på mig och undrade: ”Men Zandra, varför får de och inte vi?”.

LÄS MER:Efter larmet – nu får kvinnojouren bidraget tillbaka

Där och då vill jag minnas att jag hade ett klokt och nyanserat svar. Egentligen hade jag velat svara att det inte alls är okej, att om de hade placerats på kvinnojour i Göteborgs stad hade de mest troligt gått i skolan. Eller, i sämsta fall, fått träffa en pedagog som har i sitt uppdrag att undervisa barn som vistas på skyddat boende. Att Sverige har en skollag som noga poängterar likvärdighetsprincipen och skolans kompensatoriska uppdrag. Ett uppdrag som säger att skolor ska kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar.

Inför barnen är jag tyst om allt detta men tänker ändå; att inte säkerställa barns lagstadgade rätt till skolgång – är det värdigt Sveriges superkommun 2021?

Zandra Rohlén Renholm

barnsamordnare kvinnojouren Frideborg Mölndal

Fredrik Hofflander

fredrik.hofflander@ttela.se