Medeltiden är ett tidsskede som här i Norden är ungefär ett halvt årtusende långt (1066–1523), men från detta halva årtusende finns inte ett enda föremål från Mölndal bevarat. Delar av murarna i Fässbergs gamla kyrka var medeltida, men kyrkan revs 1896 och innehöll då inget medeltida föremål. På grund av gränskrigen är antalet medeltida föremål i Västsveriges kyrkor mindre än på andra håll. I hela Askims härad, som bestod av de fem socknarna Fässberg, Kållered, Askim, Västra Frölunda och Råda, finns endast ett medeltida föremål bevarat: dopfunten från Askims kyrka. Vad som därutöver finns kvar är några urkunder som berättar om köp och överlåtelser av gårdar och om rättstvister. De ger oss några få glimtar av vår förlorade medeltid.
Godsägare på annan ort
Under medeltiden ägde många höga herrar, som hörde hemma på främmande ort, gårdar i Mölndal. År 1294 bytte biskop Brynolf i Skara bort ”vårt gods Fässberg” till sin domprost Bengt. I godset ingick: åkrar, ängar, betesmarker, fisken, kvarnar och landbogårdar. Biskopen fick i stället gårdar som låg närmare stiftsstaden Skara. Mölndal – eller på medeltidens språk Fässbergs socken – hörde till Skara stift, men med den tidens samfärdsmedel låg Fässberg flera dagsresor från stiftsstaden. Biskopen ville ha sina gods och gårdar på närmare håll. Det ville även domprosten. Drygt ett århundrade senare, 1396, bytte dåvarande domprost bort godset Biskopsbo i Fässbergs socken till unionskonungen Erik av Pommern. Domprosten fick gårdar, som låg närmare Skara. Till Biskopsbo hörde dels åtta landbogårdar, en kvarn och ett ålfiske i Mölndal, och dels fyra landbogårdar i Krokslätt, i Toltorp, i Sulotorp, i Gunnebo och en i Lackarebäck. Landbogårdar är ett äldre ord för arrendegårdar. Sulotorp kan vara ett senare försvunnet ortnamn eller en felskrivning av Bunketorp. Själva Biskopsbo, godsets huvudgård, skulle enligt vad man menar ha varit hemmanet Bosgården. Så kallade ”bosgårdar” finns på många håll, och de tycks ha använts som förvaltningsgårdar.
Ägotvister
Ägotvister kunde lätt uppstå mellan de höga herrarna. År 1312 tvistade domprosten i Skara och lagmannen Gudmar om var gränsen gick i deras skog mellan Ugglum och Fässberg. Här måste godset Fässberg och inte socknen Fässberg åsyftas. Fyra skiljedomare avgjorde tvisten och förordnade om en noggrannare gränsdragning mellan två gränsmärken, som båda parter var eniga om. Man kunde visserligen inte se från det ena gränsmärket till det andra, men man kunde göra upp eld, så att rök syntes från det ena stället, och på så vis kunde man dra en rak gränslinje mellan de två gränsmärkena.
År 1406 förvärvade en stor bråkmakare gården Korndal vid nedre delen av Mölndalsfallen. Han hette Bengt Skötte, och hans svärföräldrar hade genom testamentariskt förordnande skänkt gårdar till Åskloster. Bengt ville inte låta Klostrets munkar få dessa gårdar utan började tvista med dem. Detta bråk avgjordes slutligen inför den danske kungen, Olof Håkansson, som knappast hade begripit mycket av tvisten, eftersom han dog ung och inte blev mer en 17 år gammal (han avled 1387). Hans rådgivare dömde till munkarnas fördel. 20 år senare bytte Bengt Skötte till sig gården Korndal i Fässberg mot en gård i Träslöv. Gården i Träslöv tillföll Åskloster, som i gengäld gav Korndal till Bengt Skötte. De stackars munkarna i Åskloster hade bittra erfarenheter av den trätlystne Bengt Skötte. De inrycker därför i köpebrevet bestämmelsen att icke vare sig Bengt Skötte, hans hustru Åsa eller deras arvingar – var hela familjen besvärlig? – skulle få börja tvista om gården i Träslöv eller de övriga gårdar som Bengts svärföräldrar hade testamenterat till klostret för länge sedan. De stackars munkarna fruktade, med andra ord, att ärendet icke var avslutat trots konungens eller rättare sagt hans rådgivares domslut. Man kan dock undra, om denna bestämmelse kunde hålla den besvärlige Bengt Skötte tillbaka. Det får vi tyvärr inte veta, för vi har bara några få korta glimtar av vår förlorade medeltid.
Långvarig tvist om Åbyskogen vid Finnsjön
Inte bara höga godsägare tvistade om mark och gränser utan även vanliga bönder. Till gårdarna i bygden hörde inte endast åker och äng utan även skog, där man tog ved och virke. Byarna och gårdarna hade skog på bergen och backarna bakom gårdsbyggnaderna och inägorna, men Åby by låg mitt på slätten och hade inte någon skog i sin närhet. Man lade sig i stället till med skogsmark vid Finnsjön i skogen Hyltan eller Råberget och däromkring. Några av gårdarna i Råda socken låg dock närmare denna skog än vad Åbygårdarna gjorde. Åbyskogen vid Finnsjön kom att bli omtvistad ända in på 1800-talet. På den tiden hade man som regel inte papper på sin äganderätt, men i detta fall hade Åbybönderna en skriftlig urkund att åberopa. Någon gång under medeltiden hittades en man mördad i skogen Hyltan eller Råberget. Banemannen blev aldrig gripen. I sådana fall skulle hela byn betala mordböter. Åby byamän, som räknades som markägare, hade då betalat nio oxar med röda öron. Av överheten hade de fått en urkund som ett slags kvitto. Denna urkund förvarades i Fässbergs kyrkokista men brann tyvärr upp i en eldsvåda. År 1601 samlade kyrkoherden därför sockenmännens berättelser om detta gamla rättsfall, och i fortsättningen åberopades denna rannsakning och de uppgifter som då framkom. Åbys byamän segrade i häradsrätten gång på gång, men området låg onekligen närmare Mölnlyckes centrala delar än Mölndals. Härryda kommun ville ta över Åbydalen, och efter mycket utredande skedde detta den 1 januari 1992. Åbydalen hade bytt socken, men äganderätten till marken stod fast.
Skatter och avgifter betalades i smör och vass
Landborna, det vill säga arrendatorerna, skulle betala arrende till jordägaren. Dessutom skulle både landbor och odalbönder, det vill säga självägande bönder, betala skatt till kronan. Vad betalade man då? Först på 1500-talet blir källorna så utförliga att vi får besked. Man betalade med smör, hö, ved, timmer, vass, ål, mjöl och havre. Det var mycket vanligt att man betalade skatt i smör och att folk som hade en årlig lön fick si eller så många pund skattesmör, en så kallad smörränta. Man kunde också betala med arbete. Två kvarnar i Mölndal skulle betala åtta tunnor mjöl årligen, men mjölnaren slapp att betala därför att han malde ”åt slottet”, det vill säga Älvsborgs slott. Vass användes förr som takbeläggning och var därför av värde. Man kunde även betala skatt i ljusgarn, fläsk och pengar, men betalning i reda pengar tycks inte ha varit vanlig. Vid ett tillfälle får vi veta att betalning skulle ske i skilling, fastän sådana mynt inte präglades i Sverige, men däremot i Danmark och Tyskland. Somliga skattskyldiga betalade alltså i utländsk valuta. Vissa dömdes att betala böter eller med den tidens språk ”sakören”. Man kunde då betala marker penningar, silver i vikt, oxar och kor. Som redan har berättats betalade Åbybönderna nio oxar i böter, när en man hade hittats mördad i skogen Hyltan eller Råberget.
Vad vill du läsa om?
Under vinjetten Arkiverat djupdyker vi i arkiven och hittar kända och okända guldkorn från Mölndal, Lindome, Kållered och Hällesåker. Arkiverat är ett samarbete mellan Mölndals-Posten och Mölndals hembygdsförening, Kållereds hembygdsförening, Föreningsarkivet, Lindome hembygdsgille samt Mölndals stadsmuseum. Vad vill du läsa om? Mejla oss och tipsa!
LÄS MER:Mölndals motstånd mot fascismen under 1930-talet
LÄS MER:Åke Örtlunds 30 år på Papyrus
LÄS MER:Nykterhetsrörelsen i Mölndal genom historien
LÄS MER:Yngeredsfors fruktträdgård var en av de största i Västsverige
