Jag tar aldrig andra människors kroppslukt för given igen

För drygt 600 dagar sedan satt jag inklämd mellan ett gäng kompisar i en soffa. Vi var något svettiga men glada och lyckligt ovetandes om hur länge det skulle dröja innan vi kunde sitta så nära igen. Den kvällen hade jag två missade samtal och ett sms från min rektor: “Kolla mejlen, skolan måste stänga”.

Det var våren 2020 och ingen hade någon aning om vad som skulle komma.

LÄS MER:Så lurade jag Tiden – och fixade både vab, sjuk make och en jobbig deadline

Sedan dess har väldigt mycket hänt. Och samtidigt har väldigt mycket inte hänt. Vi började äta middagar utomhus på vintern, hälsa med armbågen och bära munskydd som accessoarer. Vi slutade gå på bio, åka kollektivtrafik och lämna inomhus på förskolan.

Vi har börjat med det vi slutade med

Men på senare tid har vi börjat sluta med det vi började med och börjat med det vi slutade med, om ni förstår vad jag menar. Steg för steg har samhället öppnat upp och långsamt har vi kunnat närma oss ett liv liknande det vi hade innan. Restriktionerna har lättat, vaccinationerna ökat; nu vågar vi sitta i soffor igen, mina vänner och jag.

Extra påtagligt blev det att vi närmar oss post pandemi när jag och min familj skulle ta oss hem från Stockholm i slutet av höstlovet. Det var elfel i Flen och kaos överallt. Vi slog läger i vänthallen på centralstationen och åt middag på golvet i brist på lediga bänkar. Sedan trängdes vi i rulltrappor och på perronger, tätt ihop med främmande människor.

LÄS MER:David Sundin och Babben Larsson är med överallt – dags att tänka nytt för SVT och TV4

Vårt tvååriga barn, som ibland kallas för “pademibarnet” (inte för att han blev till under pandemin utan för att pandemin är det enda han känner till), var smått i chock. Att människor bär munskydd och visir tycker han är fullt normalt, men han har aldrig upplevt frustrationen i att försöka förflytta sig motströms i en tät folkmassa.

Hem kom vi till slut, mitt i natten och fem timmar senare än beräknat, men när vi gick av spårvagnen vid Krokslätts torg var det med en känsla av tacksamhet snarare än bitterhet. Att dela andedräkt med främmande människor och bli trampad på tårna i en kö var något jag inte visste att jag hade saknat.

Tur att vi inte visste allt om corona

När min skola stängde i mars förra året minns jag att vi uppgivet sa “det kanske blir distans ända till påsk”. När vi insåg att pandemin skulle hålla i fram till sommaren kändes det nästan svindlande.

LÄS MER:Jag behövde akut hjälp – då fanns miraklet i taxiförarens handskfack

Vilken tur att vi inte visste, tänker jag nu, för hur skulle vi då ha orkat 600 dagar till? Och fler dagar lär det bli, för trots soffhäng och tågträngsel så är det inte definitivt över än. När det blir kan vi inte veta, men en sak vill jag lova mig själv: okända människors kroppslukt är något jag aldrig kommer att ta för givet igen.

Maja Lidbeck