Ger röst åt mest utsatta: ”En del går inte ens ut när det är ljust”

– Jag vigdes till diakon 2007. Då avlägger man löfte inför biskopen att stå på de svagas sida och vara de minsta människornas röst, säger Eva Ånhammar-Karlsson och tar en klunk från sin stora, blommiga kaffekopp.

LÄS MER:Kommunen anordnar simskola utomhus: ”En fråga om liv och död”

Sedan dess har hon gjort precis det. Eva berättar att församlingar ofta har trivseldiakoner, som fokuserar på att hitta på mysig underhållning för till exempel pensionärer. Det var inte vad hon ville göra.

– Om kyrkans själ ska vara trovärdig måste du stå på de förtrycktas sida, säger hon med sin mjuka röst där en bestämd kraft skymtar bakom det väna.

Bortglömd grupp

Redan tidigare, i sitt förra jobb som neuropsykolog för barn, visste hon att den grupp som har det tuffast och ofta går under radarn för hjälporganisationer är fattiga, ensamstående mammor och deras barn. När hon anställdes som diakon i Falkenberg var det dem hon ville fokusera på.

LÄS MER:Kommunen har tagit bort glädjen för barnen

– Det här är en extra bortglömd grupp. Det är ett stigma i att vara fattig, ensamstående mamma, säger hon och förklarar att många mammor känner sig ensamma med sina problem och skäms eftersom de sällan hör om andra i samma sits.

– Kan man ge stöd och erbjuda gemenskap och delaktighet till dem kan man göra mycket.

Skam och depression

Många barn och de flesta föräldrar hon möter har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gör det ofta svårt att för den vuxne att försörja sig och de ekonomiska problemen kan leda till ett utanförskap, till skamkänslor och depression.

– Många får också en påverkad självbild, att man är dålig rakt igenom. Skam skär ofta av det logiska tänkandet och det påverkas av fattigdom. En del går inte ens ut när det är ljust för att de är rädda för vad folk ska tycka. De har inte råd med bussbiljett, har inte badkläder så de kan gå till stranden, kan behöva dela skor med en annan familjemedlem... Ofta märker vi när det är kallt att en del går i tygskor i snöslasken eller i kofta fast det är minusgrader, säger Eva.

Den svåra situationen påverkar också barnen. Tolv procent av alla barn i Sverige lever i fattigdom som påverkar deras liv, berättar Eva. De kan hamna utanför och inte kunna eller vilja följa med på saker för att deras föräldrar inte har råd med matsäck, cykel, fina kläder till skolavslutningen eller liknande.

Olika möjligheter

Också Evas egna föräldrar har levt fattigt.

– Min pappa var föräldralös, blev såld på auktion och levde under knappa omständigheter. Det har såklart präglat honom och numera förstår jag att det också påverkat mina val, säger hon.

LÄS MER:Om jag var 20 år i dag – då hade jag varit död på bostadsmarknaden

Genom jobbet fick hon höra så många berättelser att hennes förståelse för livets orättvisor ökade ännu mer. Alla föds inte med samma möjligheter.

– Man får känna en väldig ödmjukhet inför att inget är givet. Man kan tro att man står på säker mark, men så händer något som man inte kunnat förutse. Samtidigt har samhället blivit mer individualistiskt, man får skylla sig själv om man inte lyckas.

Existentiell hälsa

För att hjälpa familjerna delar hon och kollegorna ut mat, blöjor, hygienartiklar och kläder, men det är också viktigt att arbeta på ett annat plan. Som att ordna fint dukade middagar när pengarna börjar tryta i slutet av månaden och bjuda på Liseberg så barnen har något att prata om när skolan börjar efter lovet.

– Man ska få mat att äta, men det handlar också om den existentiella hälsan. Hur ger man en känsla av delaktighet för att vända självbilden rätt igen?

LÄS MER:Fem unga berättar: Så är det att vara trans, bög och lesbisk i Mölndal

Samtidigt som jobbet känns meningsfullt är det svårt att vara ledig, menar Eva. Särskilt under sommarlovet då det inte serveras skollunch och vissa barn inte har kontakt med andra vuxna än en psykiskt sjuk förälder. Hon brukar försöka dela upp semesterperioden för att det inte ska bli för svårt.

I teorin går Eva i pension i augusti. I verkligheten har hon trappat ned men kommer att fortsätta ett år till. Hon har bland annat fått förfrågningar om att bygga upp ett liknande arbete på andra ställen.

– Jag hade kanske inte orkat med jobbet om jag haft det under hela mitt arbetsliv. Nu har jag byggt upp det i tio år till pensionen, sedan får andra ta över, säger hon.

Anna Mattisson

anna.mattisson@molndalsposten.se