När började folk att känna igen dig ute på stan?
– Det tog fart ordentligt för tre veckor sedan. Då fick jag plötsligt mycket mer tv-tid, ju närmare finalen vi kom. Nu händer det hela tiden. När vi tog bilder för den här artikeln var det några som ville fotograferas med mig, och när jag sedan kom hem till lägenheten joggade en förbi och sa att jag var bra i programmet (skratt). Många säger att jag gör bra ifrån mig och att det är roligt när jag kommenterar Kristove.
Det känns inte som att du och han kommer att mötas för en kopp te snart.
– Nej, verkligen inte. Produktionen hade satt ihop många olika starka viljor som de visste skulle krocka med varandra. Då blir det ju bra tv. De hade nog förstått att jag, som är väldigt rak, skulle bli galen på Kristoves lugna stil, allt det här med healing hit och dit.
Hur var första tiden efter inspelningarna?
– Det kändes konstigt att allt var så tyst och lugnt. På ön filmades jag hela tiden och var alltid bland människor, så att vara ensam var skumt. Den första jag pratade med hemifrån var min mamma. Henne ringde jag redan natten efter finalen. Då grät jag. Det var som att allt lossnade. Jag hade bitit ihop så mycket i 45 dagar – äntligen kunde jag slappna av och prata med någon som jag verkligen känner, utan att behöva anpassa mig och vara på min vakt.
Skulle du vara med i Robinson en gång till om du fick chansen?
– Det är ett minne för livet, så kanske. Men inte än på ett tag. Varje gång jag längtar tillbaka minns jag också misären att bo i en koja, sakna toalett och spegel och inte kunna sköta sin hygien.
Fick du användning för tandborsten du tog med som personlig sak?
– Bara i början, men sedan sket jag i den. Jag var orolig för en visdomstand som jag hade haft problem med, men mina tänder såg jävligt bra ut när jag kom därifrån (skratt). Vi åt knappt något alls, särskilt inte några sötsaker, så det kanske inte är så konstigt.
När åt du den första godisen?
– Efter finalen åkte jag, vinnaren Michael och den andra tvåan Clara båt till en ö för att bli intervjuade framför kameran. Då tog jag upp en kokoschokladkaka som jag hade lämnat i ryggsäcken jag fick tillbaka efter tävlingen. Eftersom det är mitt favoritgodis blev jag nog den enda i programmet som inte var less på kokossmak till slut. Det smakade helt underbart. Men vi hade förstås kunnat äta vad som helst, utsvultna som vi var. På ön åt vi till och med larver vid ett tillfälle. På tv såg det skitäckligt ut, och det är klart att det inte är någonting man skulle äta hemma i soffan med lite dipp till. Men där och då gick det faktiskt ner.
– Att man i stort sett inte äter någonting alls påverkar en verkligen. Alla ens sämsta sidor förstärks. Jag längtar tillbaka till ön ibland, det gör jag, men det är också skönt att det är över.
När tycker du att de dåliga sidorna syntes tydligt?
– Det var många som gaddade ihop sig mot Mattias på ett sätt som inte var schyst tycker jag. Jag ställde mig på hans sida trots att det inte gynnade mig, och det fick jag mycket skit för. Tittarna verkar gilla att jag var så pang på rödbetan och inte spelade något spel. Jag tycker ändå inte att man ska döma någon av dem som är med i programmet. De flesta är bra personer, men man vet aldrig hur man blir när man inte får mat. Det är en väldigt utsatt situation.
Som känd person kan man också vara utsatt. Har du råkat ut för näthat?
– Inte alls faktiskt. Jag var beredd på att jag skulle få några kommentarer om att jag är homosexuell, eller om mitt utseende. Men det är ingen som har skrivit sådant överhuvudtaget. Tvärtom så är folk fruktansvärt snälla. Det känns jättebra att vi har kommit så långt att det i dag inte är någon stor grej att man är mörk i hyn. När någon säger ”jag är också adopterad”, eller frågar vilket land jag kommer från, blir jag mest förvånad eftersom det är så ovanligt att folk tar upp det. Det är en töntig sak att fokusera på.
Tobias Holmgren
tobias.holmgren@molndalsposten.se
Priya Svang
Aktuell: Delad andraplats i årets Robinson, vars final sändes på TV4 i söndags. Släppte singeln Robinsonlåten om sin tid i programmet.
Född: 8 januari 1993 i Pune, Indien. Adopterades som treåring av en svensk familj och växte upp i Dals-Ed.
Bor: Lägenhet i Bosgården.
Yrke: Förskollärare på Bölets förskola. Drömmer om att jobba med musik och inom tv.
Familj: Mamma, pappa och storebror.
Bästa pizzan: ”Parmapizzan på Jungfruplatsens pizzeria. Champinjoner, parmaskinka och färska tomater. Den är asgod.”
Arbetsplatsen efter Robinson: ”Alla har hejat på mig, och flera barn blev helt knäckta och började gråta när mitt lag förlorade tävlingar. När de inte fick stanna uppe och se på finalen blev de också ledsna. Det har varit roligt att så många har stöttat mig, både barn och föräldrar.”
Styrkor: ”Jag är stark i mig själv och rak, inte det minsta konflikträdd.”
Svagheter: ”Att jag kanske borde välja mina strider. Ibland får man backa. Men det har inte jag lärt mig. Jag har inget filter, utan kör på tills det tar stopp.”
Vad ska ditt debutalbum heta: ”Någonting tufft tänker jag, i stil med Mia Skäringers show 'No more fucks to give'. Jag gillar henne. Hon är kör sitt eget race och säger vad hon tycker.”
Om Mellodrömmarna: ”Jag skrev en låt som hette Some things never change och som jag funderade på att skicka in, men det gjorde jag aldrig. Det ångrar jag nu. Någon gång i framtiden skulle jag vilja delta med ett bidrag.”
Tatueringar: ”Jag har två. Den första har jag på armen, där det står Priya med indisk skrift. Efter finalen åkte jag och Julia också och gjorde matchande tatueringar av två palmer på insidan av foten. Man kan säga att de representerar oss, vår vänskap och vår tid på Robinson. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en så bra kompis där, men vi har verkligen blivit bästa vänner. Vi kommer alltid att hålla kontakten.”