Signe Hasselblad är ett namn som nämns så ofta i samband med Helenevik och Stensjökyrkan att jag känner en skyldighet mot eftervärlden att nedteckna hennes levnadshistoria och historien kring den kyrkliga arbetskretsen i Helenevik och församlingshemmet där. Framtida församlingsbor kommer då och då att stöta på hennes namn. En och annan kommer då att fråga sig: Vem var Signe Hasselblad? Vad har hon uträttat? Detta är frågor jag själv velat ha svar på. Dessa uppteckningar, som är uppdelade på tre avsnitt, är ämnade att ge svar på frågorna. Signes dotter Lena Hasselblad och hennes svärson Stellan Hasselblad har haft vänligheten att berätta för mig om denna betydelsefulla kvinna i vår församlings historia. De har sedan läst igenom de olika avsnitten och vi har bearbetat dem tillsammans.
Växte upp på Bengtstorpet vid Delsjön
Signe Hasselblad (1908–1982) föddes under enkla förhållanden och växte upp på Bengtstorpet vid Delsjön inom Örgryte församling. Hennes farfar och hans familj hade bott på torpet innan hennes föräldrar tog över. Stället var alltför litet för att en familj skulle kunna försörja sig på jordbruk. Farfadern arbetade för Johan på Gårda. Hennes far arbetade för Göteborgs vattenverk. Signe var äldst av åtta syskon och fick ta mycket ansvar för sina sju yngre syskon. Hon kom att stå särskilt nära sin bror Allan, den tredje i syskonskaran. Brodern arbetade som ambulerande fiskhandlare. Han öppnade och stängde därför sin plånbok många gånger om dagen. Med tiden blev den utsliten. Då skänkte Signe honom en ny. Det var viktigt att ett mynt skulle ligga i den nya plånboken. Då skulle det nämligen gå bra för ägaren.
Fick inte chansen att studera vidare
Det gick bra för Signe i skolan, och hon ville läsa vidare. Hennes lärare gjorde sig omaket att gå fyra kilometer till Bengtstorpet för att tala med hennes föräldrar. Han sade: ”Signe måste få läsa vidare”. Signes mor svarade emellertid: ”Nej, nej, det går inte alls. Signe måste vara här hemma och hjälpa till”. Så blev det också. Signe var på många sätt begåvad. Så till exempel var hon skicklig på att uttrycka sig i skrift. Hon skrev långa julklappsrim och var bra på grötrim.
Hittade drömhuset i Helenevik
Signe kom med i en kyrklig ungdomsgrupp, som samlades i Örgryte församlingshem Skogshyddan. På detta sätt kom hon med i gudstjänster och församlingsliv. Här träffade hon sin blivande make Ragnar Hasselblad (1906-1966). Som nygifta bodde de vid Gundla mosse i Kallebäck, fortfarande inom Örgryte församling. Signe hade dock en dröm om att få bo i ett grönt hus på en kulle vid en sjö. På så vis hamnade makarna i Helenevik på andra sidan församlingsgränsen, där de förvärvade en tomt med svårbearbetad pinnemo. Tomten låg i en sluttning med utsikt över Rådasjön. Därmed hade Signes dröm gått i uppfyllelse, men mycket arbete måste läggas ner på hus och tomt. Hennes make slet ut två korpar (arbetsredskap) i den hårda jorden innan han fick tomten så som han ville ha den. Omkring 1938–1939 bosatte sig familjen i Helenevik.
Två livfulla villasamhällen vid Rådasjön
Helenevik och Sjövalla var två livfulla villasamhällen. Här fanns på den tiden två speceriaffärer, en i Helenevik och en på Sjövalla. Signe Hasselblad handlade i Helenevik där hon hade bok. Dottern Lena blev springflicka i Heleneviks affär och drog varor på en släpkärra till kunderna. Bussen vände på den tiden här i Helenevik. I stadsdelen fanns en taxistation och ett brandskåp.
Drev en fisk- och grönsaksaffär
Makarna försörjde sig genom att driva en fiskaffär, belägen på Bomgatan i Göteborgs del av Krokslätt. Här sålde man även grönsaker. När maken var inkallad under kriget hade Signe särskilt mycket att göra. Redan klockan sex på morgonen var hon på Heden för att köpa grönsaker av bönderna. Därefter skulle hon ge sig av till Fiskhamnen och köpa fisk. Hon kunde inte köra bil vid denna tid men fick hjälp med transporterna. Hon hade stöd av många som hjälpte henne på olika sätt. Fiskhandeln var stängd på måndagar, eftersom fiskebåtarna på den tiden inte gick ut på söndagen, som var vilodag. Därför kom det inte in färsk fisk på måndagsmorgonen. På lördagen stängde man för helgen. Fisk som möjligen hade blivit över, tog man hem för eget bruk, eller också delade man ut överbliven fisk bland prästfamiljer i bekantskapskretsen. Prästfamiljerna var ofta stora och hade behov av mycket mat. På den tiden sålde man inte tomater och gurka året om. De var så kallade primörer, som dök upp i sortimentet fram på vårkanten. Tomaterna var då inpackade i silkespapper. Det hände, att folk kunde köpa en del av en gurka och inte hela gurkan. Varorna kördes ibland ut på cykel med en låda framtill.
Hårt nybyggarliv
Det gick bra för fiskhandeln, men för Ragnar, Signes make, var det slitsamt med både förvärvsarbete och arbete med tomt och hus. Han slet som sagt ut inte bara två korpar utan även sig själv. Han dog redan vid 60 års ålder. Året var 1966.
Vad vill du läsa om?
Under vinjetten Arkiverat djupdyker vi i arkiven och hittar kända och okända guldkorn från Mölndal, Lindome, Kållered och Hällesåker. Arkiverat är ett samarbete mellan Mölndals-Posten och Mölndals hembygdsförening, Kållereds hembygdsförening, Föreningsarkivet, Lindome hembygdsgille samt Mölndals stadsmuseum. Vad vill du läsa om? Mejla oss och tipsa!
LÄS MER:Få spår av medeltiden i Mölndal
LÄS MER:Mölndals motstånd mot fascismen under 1930-talet
